DN tror att min tystnad är ett tecken på att V kommer att vika ned oss i regeringsfrågan. Med risk för att göra DN-tyckarna besvikna, det kan ni bara ta och glömma. Oändliga är analyserna om vem som ”spelar spelet” bäst, allt ses igenom PR-mässiga glasögon, som har lite med politik att göra, och i bästa fall, en del att göra med populärpsykologi. Men grejen för mig är att det har allt med sakpolitik att göra och väldigt lite med psykologi eller spel. Det enda den som vill ha en annan regering än Tidö kan vinna på att spinna att V ”kommer vika ned sig” är ett blame game, vid ett eventuellt misslyckande att bilda regering. Regeringsmakten vinner man inte utan att V är med. Så det gäller att ha koll på prioriteringarna för regeringsbildaren. Det är vad jag menar med raka rör. Varför DN tror att jag skulle twittra om regeringsfrågan i samband med beskedet om utredningen om valfusk begriper jag inte, som jag ser det hade det varit direkt ohyfsat. Där hade jag nog fått medhåll även av PR-branschen. Det pågår nu en polisutredning där vi likt alla andra fick informationen via media. PR-konsulter försöker nu vilt sälja in sina upplägg om ”hur man ska göra”, men jag tror att dom glömmer en viktig sak, till syvende och sist handlar det ju trots allt om en människa, en person som än så länge inte delgivits misstanke om brott och som över en natt blivit rikskänd. Anklagelserna är allvarliga och undersökningen behöver få gå till botten med vad som hänt. Det ska inte V, jag eller ”vi” här på X göra. Jag förstår att det en del kan ha varit störigt att se mig ensam i Aktuellt förklara mandatfördelningen. Folk verkade dessutom köpa bilden, att vi ju faktiskt är fyra partier som behövs om Magdalena Andersson ska bli vald och att V ökat mest. Anledningen till att det ”går hem” är inte min härliga personlighet utan för att jag/V har världens enklaste case. Vi säger ja till hela regeringsunderlaget som kan få Magda vald, C säger nej till både Magdas och Ulfs underlag. C som hållit sig undan i massa dagar, poppar nu upp igen för att ge kommentarer om V:s regeringsduglighet. Säkert bra spel men raka rör är det inte. Eventuell oro man har löser man bättre bättre genom att faktiskt ses, är min bild. Och en sak som är grunden för regeringsduglighet är att klara av att ingå i en majoritet som kan få en regering vald. Att respektera andra trots olikheter och att sedan ge och ta i sakförhandlingar. C verkar inte behöva styra sitt parti, eftersom få pressar dom att välja. Hela gänget kan bete sig lite som riksdagens sk ”vildar”. Dom kan orsaka två regeringskriser under samma mandatperiod pga dom inte förstår att man måste ge och ta om man inte har egna mandat. Två budgetar har C fällt för ”sin” egen regering eftersom riksdagsgruppen beslutade så. Nu måste dom inse att väljer man en statsminister ingår dennes underlag och då kan man inte flippa sina 25 mandat hit och dit beroende på humör. Aftonbladet skriver ”snälla V sluta klanta er så att C inte byter sida”, är det ett sk Stockholms-syndrom eller vad är det som gör att den som är vänster försöker möjliggöra en gisslansituation undrar jag? Vi har inte två högerblock i svensk politik, Tidö vann inte valet. Att vi som vann valet ska låta ett parti ensamt få diktera villkoren är orimligt, byter dom sida är dom utraderade ur svensk politik, det finns inte tillräckligt med moderata stödröster för att ta in två ”liberala” partier på den högernationalistiska sidan. Skulle C utsätta sig för detta självmordsuppdrag ändå, så ligger det på dom, vi kan inte släpa runt på ett parti som inte kan bestämma sig för vilket ben dom ska stå på i val efter val. Låta dom stoppa det vi andra lovat våra väljare. Vad är värst höjda barnbidrag eller högernationalism? V eller SD? Bara att välja. V är tydliga, behövs våra röster ska vi ingå i regeringen. Det centerpartistiska känslolivet kommer inte härbärgeras av V.

Även Williot Swedberg kallas in till Nations League-samlingen ✔️ Läs mer 🗞️ bit.ly/4xEj61E

📣 Det finns en logisk väg ur regeringslåset: M, KD, L och C bildar regering. SD står utanför. C erbjuds ett tungt regeringspaket: vice statsministerposten, centrala departement och möjlighet att sätta ett historiskt stort centerpartistiskt avtryck på politiken. SD får inga ministerposter och regeringen binds inte upp av något nytt Tidöavtal. Då ställs både C och SD inför varsitt obekvämt men ganska enkelt val. För C: vill ni säga nej till en borgerlig regering som ni själva kan sitta i och få historiskt inflytande över – för att i stället regera med stöd av ett V marinerat i antisemitism, terrorromantik och extremism? För något annat realistiskt alternativ finns knappast. För SD: är kravet på ministerposter viktigare än att få en borgerlig regering och möjlighet till genomslag i centrala profilfrågor – inte minst en fortsatt stram migrationspolitik? Båda måste kompromissa. Och SD behöver inte ens rösta för regeringen. Vill partiet markera att man inte accepterar att hållas utanför Regeringskansliet kan man lägga ned sina röster i statsministeromröstningen. Budskapet blir glasklart: vi stödjer inte den här regeringen, men vi tänker inte heller fälla den och därmed öppna vägen för en S-ledd regering. Det fungerar eftersom Sverige har negativ parlamentarism. En statsminister behöver inte samla en majoritet bakom sig. Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej. Därefter får regeringen lägga fram sin politik och söka hoppande majoriteter. SD kan rösta för borgerliga reformer man stöder och emot sådant man ogillar. I andra frågor kan regeringen söka stöd hos S eller MP. Ibland kommer regeringen att förlora en omröstning. Det är parlamentarism, inte regeringskris. Alternativet är knappast bättre: en skakig S-ledd kaozregering med V-ministrar och partier som inte kan enas i några frågor. För C vore paradoxen monumental. Partiet skulle tacka nej till historiskt inflytande i en borgerlig regering – för att i stället regera med ett sällskap som många av C:s egna väljare inte ens skulle ta i med tång. M, KD, L och C har åtminstone en bred borgerlig grund att regera på. Det är dags att alla partier besinnar sig, slutar fantisera om parlamentariska majoriteter som inte finns och börjar förhålla sig till den matematik väljarna faktiskt har gett dem. Det finns inga perfekta alternativ kvar. Bara vuxna kompromisser – eller fyra år av politiskt kaos.

C får välja mellan V i regering och sd som stödparti 👍

Konstigt, jag letade efter lantbrukarna och dess representanter på Centerns Riksdagslista. Men hittade ingen? ALLA kandidater för Centern är Stockholmare?🤔

C har en stolt tradition av borgerlig samverkan. Thorbjörn Fälldin bröt 44 års socialdemokratisk dominans 1976. Olof Johansson satt i Bildtregeringen. Maud Olofsson var med och byggde Alliansen. 1991 accepterade C dessutom att ingå i en regering som var parlamentariskt beroende av högerpopulistiska Ny Demokrati. Den som framställer varje sådant beroende som otänkbart för C har uppenbarligen glömt partiets egen historia. Med partiernas nuvarande positioner står valet i praktiken mellan Kristersson och en Anderssonregering beroende av V. Thand Ringqvists mittenregering får inte ett parlamentariskt underlag bara för att hon upprepar ordet tillräckligt ofta. Varför skulle parlamentariskt stöd från SD för en M-KD-L-C-regering vara en principiell omöjlighet, medan stöd från ett V marinerat i antisemitism, terrorromantik och islamism skulle vara acceptabelt? Vilken liberal princip motiverar den skillnaden? Kom tillbaka till verkligheten, @elisabethtr. Visa samma pragmatism som dina företrädare och hitta en lösning för Sverige. Gör inte Annie Lööfs politiska återvändsgränd till din egen. Och till C:s riksdagsledamöter: många av er har ett genuint engagemang för demokrati och det öppna samhället. Låt det också märkas när ni röstar. Om partiledningen överger liberala ideal för att släppa fram en regering beroende av ett V marinerat i extremism, antisemitism och terrorromantik, rösta efter ert samvete. Släpp inte in kommunisterna i maktens korridorer. Gör inte ett historiskt misstag. Partipiskan är ingen ursäkt. Var och en av er ansvarar för sin röst.

Vänsterpartiet ställer alltså inte något annat krav i regeringsfrågan än S, MP och C gör – att ingå i en regering man röstar fram. Det enda udda här är Centerns krav på vilka partier som INTE ska ingå i en regering.